KEX - den andra dagen

I dag väntade nya utmaningar, men riktigt vilka utmaningar visste vi inte när vi vaknade, visserligen hade alla suttit och titta upp mot den branta sluttningen till Kebnetjåkka i går kväll, men hur såg det egentligen ut däruppe?

Det blev i varje fall några timmars sömn under en natten på fjället, men det var sömn med många avbrott. När vi kom till lägret var det inte många plana ytor lediga, man fick vara nöjd med att platsen vi valde var hyfsat plan, men lite ojämnheter under det minimala liggunderlaget fick man på köpet. Det kom ingen nederbörd och temperaturen höll sig på plussidan så natten var riktigt bra och molnslöjorna på morgonen lovade hyfsat fint väder.

Morgon i lägret och man ser faktiskt toppen på Tolpagorni.

Lagen som var inom en timma efter täten skulle starta med jaktstart den tid dom var efter i respektive klass, men vi som var mer än en timma efter fick starta först i en masstart kl 8. Om man nu kan kalla det för masstart med bara 4-5 lag på extrem banan. Ett lag hade gått rejält över maxtiden så nu var vi bara 8 herrlag, 2 mixlag och 1 damlag kvar på den längsta banan och bara knappt hälften i masstarten. Efter starten var det en kort snabb sträcka någon kilometer ned i dalen sen var det dags att ta sig rakt upp på Kebnetjåkka. Vi var 3 lag som följdes åt på vägen upp, det var brant och stenigt, bitvis med riktigt stora klippblock som låg i ett virrvarr i den branta sluttningen, det var fokus för att hitta en framkomlig väg och för att inte trampa loss något stort block som kunde rasa.

Samling för start vid bron nedanför nattlägret

Upp genom molnen bland stenen på Kebnetjåkka

Ovan molnen och stenblocken har blivit större

Kilometertiden blir lite längre än vanligt i den här terrängen

Det börjar plana ut lite på väg mot toppen...
(sydtoppen döljer sig i molnen därborta i dag också)

...men det är en bit kvar

Uppe på Kebnetjåkka till slut

När vi till slut nått toppen är det bara att ta sikte på nästa kontroll borta på andra sidan av Tarfalladalen som vi skall springa tvärs över. I början är fjället flackt och nu har man börjat vänja sig vid stenen så nu går det riktigt bra att springa en kort bit, men det blir svårare igen när vi skall ned i sluttningen mot Tarfalla strax nedanför Storglaciären. Nere i dalen skall vi över jåkken på en liten bro och sen upp igen på andra sidan ut mot lite flackare fjäll.

Vi passerar nere i Tarfalladalen

Uppe ur Tarfalladalen igen med fin utsikt över forskningsstationen,
och de krympande Storglaciären och Isfallsglaciären,
 man ser t.o.m. nordtoppen ovanför Storglaciären

Uppe i passet...det är visst sten här också! Nästa kontrollär nere vid sjön.

Nu väntar 3 sträckor över flackare fjällvidder med sten och en del gräsytor bort till den södra toppen på Kåkitttjårro som är det sista fjället ut mot Vistasdalen. Det lag som kom i mål precis efter oss första dagen har gått ifrån oss i början i dag i den branta stenterrängen, dom låg nog nära 15 minuter före ett tag, men nu när det blivit lite mer löpbart har vi knappat in. I den ganska flacka 400 meters stigningen till toppen ligger vi strax bakom och jag känner på mig att på vägen ner kommer vi gå förbi och ifrån.

Nu ser vi ned till Nikkaluokta, men det är en dryg mil kvar

Det var stenigt i själva toppbranten men sen väntade den mest löpbara sträckan på hela tävlingen, en lång och lagom brant, mestadels gräsbevuxen, sluttning hela vägen ned till Cievrrajohka. När vi närmar och botten på dalen lyckas vi läsa av terrängen och undvika de canyonbildningar som kunde gjort det svårt att ta sig ned, vi hittar en passage med grässluttning hela vägen. Nere vi jokken blir det ett lite rejälare vad över till andra sidan och sen en lång skråsträcka upp till tävlingens allra sista lilla topp. Vi vänder oss om flera gånger men det andra laget är som uppslukade av jorden, måste ha gått in i väggen helt. Istället kommer vi ifatt tjejerna i enda damlaget.

Stenigt ned från näst sista toppen...

...men längre ner var det fin och lättlöpt sluttning

Vad över Cievrrajohka

Sista kontrollen på fjället, nu skall vi bara till Nikkaluokta därnere.

Vi stämplar på toppen och nu ser vi målet, ja vi ser Nikkaluokta långt där nere 7 km bort, men det är svårt att urskilja själva målet. Vi tar oss ned för en sista stenbrant och där får jag plötsligt en liten dipp och känner mig lätt yr, har slarvart med dricka och energi nu när det gick att springa en del. Snabbt in med 2 elektrolytkapslar, en nötcreme och en halv flaska tailwind, några minuter senare är det full fart igen. Vi springer ned från fjället på samma stig som vi sprang upp på efter starten första. Näst sista kontrollen är nere vid den stora vandringsleden och sen är det bara ledan 3 km in till sista och målet. Men nu blev vi för ivriga, när vi kommer in till Nikkaluokta sitter inte sista där som det ser ut på kartan, vi får istället springa tillbaka en halv kilometer utmed en väg. Det blev en liten extra sväng på 6 minuter, men trots detta lyckades vi precis ta oss i mål under 9 timmar.

Slutet gott, allting gott, när man väl är i mål!

Vi kom i mål till slut, det blev nästan 19 timmar "löpning" sammanlagt på 2 dagar. Ungefär 80 km och 5000 höjdmeter totalt. Vi lyckades hålla 2 av de 8 herrlagen på extrembanan bakom oss så vi blev 6:a till slut. Ett av lagen bakom var laget vi sprang ifrån på slutet, det blev 40 minuters lucka på sista milen, det svänger snabbt när det tar stopp. Nu har man fått pröva på Mountain Marathon i extremt stenig terräng, vi får se vilket värde det har när ribban skall placeras för nästa års utmaningar.