Nya mål?

OK... it's done, what's next?

Efter att jag sprungit min andra marathon bestämde jag mig 2005 för att försöka klara sub 3. Det tog 3 år och ett antal lopp som slutade strax under 3.10, men hösten 2008 i Berlin lyckades det. Det blev världsrekord i loppet i det suveräna höstvädret, inte av mig visserligen, men jag lyckades till slut gå sub 3 med en hårfin marginal, 2.59.21.  Jag flöt runt på moln resten av den dagen med dubbla känslor, YES I did it !!! men nu då?

Vintern 2009 hittade jag via jogg.se ett gäng andra långlöpare i Västerås, vi började springa mer och mer tillsammans och det blev längre och längre. Upptäckte att det fanns något bortom maran, ultra...

I maj samma år startade vi Västerås LK och det bara fortsatte, vi blev fler och fler som påverkade varandra. Gränserna flyttades framåt om dom ens fanns överhuvudtaget. I maj 2010 bestämde jag mig plötsligt för ett nytt mål, UTMB. Det tog 3 år det också. Det var inte bara träningen som behövdes för att ha en chans, det var en utmaning att få en startplats överhuvudtaget. Men nu efter 3 år är det igen, YES I did it !!! men nu då?

Som tur är har jag under tiden mot UTMB fått upp ögonen för en helt ny värld, det är inte 42195 m asfalt genom någon storstad som är grejen, det är bergen som lockar, och det finns så mycket att välja på där ute.

I somras hittade jag det ultimata botemedlet mot eventuell "post race trauma", en liten bok med mycket att välja på...

500 lopp i 101 länder runt om i hela världen. Visserligen är inte alla ultra och berg, men det finns många nog. En första genombläddring resulterade i en lista på runt 50 lopp, vissa måsten, vissa skulle vara kul och vissa mer eller mindre extrema utmaningar. Frågan är bara vad man skall välja?

Nu, precis 2 veckor efter UTMB, känner benen att dom vill springa igen, det har blivit 2 lugna pass innan men i dag blev det ett första +20 km pass och det kändes bra. Nu börjar också några idéer ta form, några möjligheter inför nästa år börjar klarna.

Vi får se vad det blir, först skall vi genomföra vår egen Black River Run nästa helg och som "Race Director" blir det en del timmar till det den närmaste veckan. Sen är det nog dags att fräscha upp bloggsidan, jag började med den inför UTMB för 3 år sedan, men nu när det är klart är det nog dags för en nystart. Det är ju faktiskt kul att skriva om allt kring löpningen.

UTMB - The Final

46 km kvar, 3000 höjdmeter och mörkret faller på nytt, vi ger oss ut i den andra natten. Benen är lite stumma efter stoppet i Champex-Lac och huvudet är trött, men några kilometer i början är det lite lätt utför på en grusväg, det ger oss chansen att komma igång igen.

Det är bara 3 berg kvar att passera nu, 3 berg som ser små ut på höjdprofilen jämfört med de tidigare topparna. Vi skall bara upp till ungefär 2000 meters nivån, 3 gånger, det här går ju riktigt bra, vi kanske hinner hem innan det blir ljust till och med, får ringa och växa Ann mitt i natten om hon skall ned till målet...

Många tankar far runt i det trötta huvudet, men snart får det annat att tänka på, vi kommer fram till första berget, skall upp 900 meter till Bovine. Det är värsta stigningen hittills, en tvärbrant stenig serpentin, ibland är det sten, ibland mitt i en bäck, ibland rötter, ibland bara brant. Inser att det här kommer ta sin tid men det är bara att mala på uppför, steg för steg. Kommer till tidskontrollen däruppe men sen fortsätter stigningen ett par kilometer till, mitt genom en "fäbod". Massor av bjällror runt omkring och ögon, men man ser inga kor i mörkret bara hör dom runtomkring.

Till slut är vi uppe, äntligen, skall stoppa i mig lite energi men får istället ett plötsligt behov att spy utan anledning. Det är jobbigt några minuter, svårt att spy när det inte finns något att spy ut, det kommer bara reflexer. Till slut lugnar det ner sig och vi kastar oss utför igen. Det är bättre stig ned men minst lika brant, vi skall ned 800 meter till Trient och nästa lilla matkontroll. Efter en tvärbrant slänt kommer vi till en by full av publik, men nej, det var inte här, vi skall ned en tvärbrant till sen är vi nere, rundar en kyrka och kommer in i mattältet.

Dags för buljong med nudlar igen då, i Trient

Försöker stanna så kort som möjligt, har sen lite svårt att hitta vägen ut för vi skall tillbaka runt kyrkan och sen ut ur byn åt andra hållet. Det bär av uppåt igen, upp på näst sista berget. Nu känner man att det finns ett slut på det hela och den här stigningen är visserligen brant men med lättare underlag. Nu är det mitt i andra natten utan sömn och huvudet börjar leva sitt eget liv, innan vi kommer fram till tidskontrollen på berget är vi båda övertygade om att vi ser folk vid en alphydda som har en tidskontroll ute på balkongen, men där finns bara skog när vi kommer fram. Kontrollen kommer en kilometer längre fram, vid ett tält som vanligt.

Ännu en lång och på slutet brant utförslöpa ned till Valloricine. Nu är det riktigt nära hit åkte vi i veckan och vandrade lite, det är ju ingenting kvar nu. Vi kommer hit efter drygt 35 timmar, med bara ett berg och 18 kilometer kvar är vi övertygade om att vi har god marginal att klara 40 h, suveränt bra.

Det är 2 km lätt uppför ut från byn sen fick man börja fundera om tidsgränsen, vi ser spridda lampor rakt upp på bergväggen. Det är mörkt så man ser inte stupen med det är bitvis nästan lite klättring i en serpentin med trappsteg och någon stege, lampor både rakt upp och rakt ned efter ett tag. Vi kommer till krönet, tror vi, men det kommer ett till och ett till och ett till... efter branten upp planer det ut lite men istället är det som ett stort stenbrott som försätter ett par kilomter, omöjligt att springa med stumma, ömma och trötta ben.

Äntligen uppe vid La Tete aux Vent  

Nu är Chamonix inom synhåll, bara att fortsätta

När vi kommer till tidskontrollen inser vi att det inte är någon idé att försöka med sub 40. Det var bara 8 km hit från Valloricine med det tog 3 timmar. Det fortsätter en bra bit till däruppe på svårlöpta stigar och sen skall vi nedför 1000 meter brant till Chamonix.

Solstrålarna når Mont-Blancs topp, vi skall bort till La Flegere
därborta på hyllan och sen är det rakt ned till Chamonix

Vi nöter på uppe på berget, den här sista delen är det ena stället på hela banan där jag upplever att det är fler som springer förbi mig än tvärt om. Det märks att det krävs vana att springa i stenbrott när man är trött och stum. Känslan stämmer också när man tittar i resultatlistan, tappar drygt 60 platser från La Tete aux Vent ned till Chamonix, men platser är inte hela världen nu är målet SÅÅÅ nära och vi kommer klara i varje fall sub 41. Kommer till slut ned i Chamonix och det är bara knappa 2 kilometer gatlopp kvar. Det är tidigt på morgon men det är mycket folk ute redan och alla jublar för här kommer det 2 till mot mål.

Det tog drygt 3 år att ta sig till startlinjen, det tog drygt 40 timmar att ta sig i mål, det är mycket känslor som väller upp på vägen in mot mål och när man till slut passerar in genom portalen.

Tillsammans över mållinjen efter 40.48
Tack Björn för ovärderligt gott sällskap under mer än halva loppet

Glädje !!

Vi har fått våra Finisher västar

Kroppen känns otroligt nog helt OK, inte speciellt ont eller stelt, inga blåsor, inga skavsår bara en allmän skön utmattning. Går "hem" till vårt chalet, tar en skön dusch och 3 timmar sömn, mer vill jag inte sova nu för att inte tappa dygnsrytmen helt. Går ner på stan igen, hämtar ut min drop-bag, äter lunch, kollar på fler som går i mål i sista minuten, kollar på prisutdelningen, Bra njuter, trött, men bara njuter i solen.

UTMB - Second half

Vi är inne på andra halvan, har precis klättrat 800 meter upp från Courmayeur till Bertone, det känns som om vi är nästan rak ovanför stan, här ligger en liten bergsrestaurang som t.o.m. har bubbelpool utanför men vi får nöja oss med ett snabbstopp och fylla på vatten i ryggan.  Det kommer gå åt mycket vätska i dag för nu är det riktigt varmt.

Nu kommer en av de absolut finaste delarna av banan, en dryg mil relativt plan löpning utmed en brant sluttning på ganska lättlöpta bergsstigar, hela tiden med en magnifik utsikt över Mont-Blanc massivets sydsida med sina branta stup och glaciärer. Solen stiger högre och högre på himlen och med den stiger också temperaturen.

Magnifik miljö att springa i

Björn och Monte Bianco som det heter på den här sidan gränsen

Att det är fint här märks också eftersom det är mycket turister ute och vandrar utmed TMB leden, det blir mycket uppmuntrande heja rop hela vägen. Mitt på sträckan passerar vi ännu en liten vattendepå för att tanka och dricka lite buljong. Buljong med en skvätt nudlar i har visat sig bli min favorit under loppet, jag tar ett fat med detta vid i stort sett varje kontroll där det finns.

Dricka depå vid Refuge Bonatti

Snart är dock finlöpningen slut, UTMB är en hård bana och då kan man ju inte springa och njuta av utsikten på flacka och lättlöpta stigar allt för länge. När vi kommer längre in i dalen blir det istället en brant liten serpentin ned till kontrollen vid Arnuva. Vi skall ned dit bara för att sen börja klättra igen, en rejäl liten backe som stiger 750 meter på en sträcka av 4,5 km upp till Grand Col Ferret, banans sista +2500 meters pass. Inte nog med att det bitvis är väldigt brant, när vi börjar klättringen är klockan 12.30 och solen steker som allra hetast rakt in i sluttningen. Det känns skönt när det kommer en vindpust lite då och då. Lite bilder från klättringen får tala för sig själva...

Från Arnuva nere vid skogen till Grand Col Ferret, passet mitt i bild
750 meter stigning på 4,5 km

Efter 1 timme och 47 minuter kommer vi i varje till slut upp i passet, en snittfart på 2,5 km/h, det blev den sträcka på på hela banan som fick lägsta snittfarten, blev nog också den enda sträcka som inte hade ett enda löpsteg. Uppe i passet möts vi av en kraftig vind från den Schweiziska sidan, snabbt på med jackan för att få lite skydd, det är nästan så man får hålla i sig.

Grand Col Ferret

Vindpinad tidskontroll, ingen depå här bara att fortsätta ned i Schweiz

Vi ger oss in i Schweiz, rakt mot vinden, men nu är det nedför och det kommer vara nedför riktigt långt. Nästan 2 mil nästan bara utför, vi skall ned 1500 höjdmeter. Här är det en mera öppen och flackare dalgång, i början är det små bergsstigar över öppna vidder sen kommer vi ner i skogen och mot slutet passerar vi också lite byar där det blir några kilometer asfaltslöpning. Nej, inte löpning på asfalten, vi vill spara fötterna och väljer att springa på stigarna men går där det är asfalt.

Till slut är det dags att börja klättra igen, vi skall upp till den sista stora matkontrollen vid Champex-Lac. Klättringen känns mycket längre än de 4 km den är men vi kommer till slut upp dit innan det börjar skymma. En fin liten bergsby med en sjö på en "hylla" mitt uppe bland bergen. Vi tar ett lite längre matstopp här och försöker få i oss energi för natten, men det är svårt, precis som på de andra matkontrollerna är "maten" överkokt pasta med rött blask. Jag vet att magen vägrar detta så jag försöker inte ens, det blir buljong, apelsiner, bananer, korvar, hemgjorda bar bitar mm istället. Björn gör ett försök med pastan men ger upp så fort han börjat. När skall någon arrangör komma på att det finns annat än pasta att äta?

Kroppen är trött och stel efter stoppet, vi har varit ute 26,5 timme och tagit oss drygt 12 mil. Varit ute längre tid än jag någon gång sprungit förut, men än är det inte klart än. Nu är det snart dags för natt nummer två och pannlampa på igen. Vi promenerar ut genom byn för att få igång benen och konstaterar att nu är det 46 km kvar...och +/- 3000 höjdmeter. Vi kommer ha lite att göra även denna natt.

UTMB - Continued

OK, då är vi på väg igen, på väg ut i natten. Från Les Chapieux följde vi märkligt nog en liten asfaltsväg upp i en smal dalgång. I och för sig såg man inte i mörkret att den var så smal men på kartan verkar landskapet dramatiskt, det enda som syntes var stjärnhimlen ovanför och längst in i dalgången en ljusorm som ringlade sig upp mot Col de la Seigne. Det gick att traska på i snabbt tempo på vägen men uppåt bergsväggen tog det tid. Hade en svag vind i ryggen på vägen upp, planerade ett stopp efter passet i lä för att stoppa i mig lite av min energi men där fanns inget lä, bara öppna vidder, fortsatte istället direkt ned till nästa lilla matkontroll vid Lac Combal.

Det första jag ser när jag kommer in till kontrollen är ett sjukvårdstält som verkade mer eller mindre fullsatt, men jag är fortfarande pigg så det blev nästa tält med mat och dricka istället. Försökte stoppa i mig lite mer den här gången, det behövdes efter långsträckan på drygt 3 h från förra maten, men det blev lite för många sorter. Tror det var det sega torkade kötten som blev till en klump i munnen, då var det bara snabbt ut ur tältet och så var det mesta av den matkontrollens energi tömd igen. Som vanligt kändes det i varje fall bra efter en liten "tömning" fick bli lite vatten och elektrolytpiller istället och sen vidare mot nästa pass.

Nattamat vid Lac Combal, kl 04.30, buljong med lite nudlar sitter fint

Det skulle inte vara så långt och högt upp till detta pass, bara drygt 4 km och 450 höjdmeter, men det var segt nu strax före gryningen. Högst upp och precis före gryningen kom det också lite frost i gräset och på stenarna, men det blev inte för kallt ändå, det var tillräckligt med jackan utanpå och en mössa.

Klockan är 6 på morgon, jag står uppe vid Arete du Mont-Favre, gryningsljuset börjar precis komma och man ser mer och mer av bergen. Framför är en ganska lätt utförslöpning mot Courmayeur, till höger rester sig höga berg ovanför Aosta dalen i Italien, till vänster är en djup dalgång, på andra sidan dalen reser sig sydsidan av Mont-Blanc massivet, vilken mäktig syn.

Mont-Blanc i gryningsljuset (som mobilkameran har lite svårt att hantera) 

Mot Courmayeur, lagom utförslöpning till en början

Det ljusnar på vägen ned och efter drygt 9 timmar i mörker går det att släcka pannlampan igen. Passerar tvärs över pisterna i Courmayeurs skidsystem där vi åkte skidor förra vintern, kul att känna igen sig men det går klart tyngre att springa utför än åka skidor. Kommer fram till restaurangområdet i skidsystemet, där ligger också nästa lilla matkontroll.

Björn, Mats och Sandra ger sig iväg mot Courmayeur,
bäst att pilla ned mobilkameran och haka på

När jag står och dricker buljong dyker första Sandra och Mats upp igen och nästan direkt kommer också Björn, det blir ett kort snack sen ger vi oss av i störtloppslöpning ned till Courmayeur. På en sträcka av 3,8 km skall vi ned 724 meter och egentligen tar vi nog hela fallhöjden på bara 2,5 km . Björn drar på och jag hakar på, vi hittar ett perfekt flyt i den tvära serpentinen ned.

En milstolpe i loppet, vi hämtar ut våra drop-bags och tar en lite längre paus, men både jag och Björn är inne på att inte sova, känner oss pigga. Sandra och Björn kommer lite efter och tar en kort-kort sovpaus. Jag byter i varje fall allt på kroppen utom skorna, dom känns suveräna och är torra. Nu är det korta tights och T-shirt som gäller, även om det är svalt i början kommer det nog bli uppåt 30 grader under dagen.

Depåstopp med drop-bag i Courmayeur

Jag och Björn ger oss ut igen genom Courmayeur i morgontimmarna och uppför en brant serpentin upp till Bertone. Häruppe är vi halvvägs, halvvägs både i distans och i antal höjdmeter. Det har tagit oss 17 timmar hit, andra halvan kommer säkerligen ta betydligt längre tid men det känns riktigt bra, kroppen är fortfarande fräsch. Det är bara att ge sig i kast med andra halvan...

Drygt 17 timmar och en natt sedan starten
pigg och fräsch i nya kläder
dags för andra halvan

UTMB - The Story

Vilken mäktig upplevelse, det är lika bra att göra klart redan från början att varken orden eller bilderna kommer ge mer än en liten känsla av det hela. Tiden, sträckan, höjderna, vyerna, vädret, solen, mörkret, publiken, alla andra löpare. tröttheten, lyckan att allt fungerar, glädjen att det äntligen är dags, allt detta och mycket mer blandat i en mix ger en obeskrivbar helhet. Det tar sin tid att ta sig runt UTMB, för att göra det lite rättvisa och i varje fall försöka fånga lite av känslan kommer nu "UTMB - The Story", uppdelat i några delar.

Den långa vägen fram till startlinjen börjande egentligen någon gång för 5 år sedan när jag läst om UTMB och knappt vågat tänka tanken "det skulle vara häftigt att satsa på". Det tog ett par år och vi blev till ett ultragäng i Västerås LK, man började våga tänka längre distanser. Definitivt började UTMB för mig i maj 2010, i bussen på väg till start på Munkastigen. Vet inte varför men det var där jag satt och bestämde mig, jag skall dit. Ni som följt mig på bloggen under drygt 3 år sedan dess har läst om jagande av kvalpoäng, oväder i alla lopp, nitlott till förra årets UTMB, en nitlott som byttes till en vinst tack vare förra årets oväder. 3 år är en lång tid, men det är nog också en bra tid för att hinna förbereda sig fysiskt och mentalt och skaffa praktiska erfarenheter. Men nu får det vara nog om historien bakom, nu är det dags för start till slut....

Ungefär en timma före start på fredagseftermiddagen går vi till Place Triangle de l'Amite mitt i Chamonix. Torget är inte stort och de ytor som finns är det nu mest tält och annat till tävlingen på, var skall 2300 löpare och all publik få plats? Svar, man tränger ihop sig bäst det går, nästan ända in i kyrkporten bakom torget.

Dags för start...trångt!

Speakern ger en del information med det är omöjligt att höra, alla pratar med alla och peppar varandra, oavsett varifrån man är från drygt 70 olika länder. När klockan börjar närma sig 16.30 dämpas pratet och ansiktena blir spända och förväntansfulla. 2 minuter före start höjs volymen och Conquest of Paradise rullar ut, ståpälsen är ett faktum. Starten går till musiken och jublet från många tusen i publiken. Den går bokstavligen för de första minuterna finns det knappt plats att flytta fötterna. Efter 7-8 minuter har jag kommit ett par hundra meter och kan börja ta de första springstegen.

Den första kilometern går längst Chamonix gågata som är fylld med folk till bristningsgränsen, farten är inte hög men det går framåt. Ju längre ut vi kommer ur Chamonix ju mer lättar det och jag börjar passera löpare trots ett riktigt lugnt tempo. Jag hade valt att stå långt bak mot kyrktrappan för att inte lockas med för hög fart och det fungerade bra, det gjorde att jag i lagom takt kunde passera folk flera mil framåt, det blev till en långdragen positiv kick. Ut från Chamonix var jag nog på ungefär plats 2000, men 6 mil senare var jag uppe runt plats 900.

Från Chamonix fram till Les Houches är det 8 km och det är i princip den enda sträckan på banan som är hyfsat plan, men i Les Houches börjar det hela, dags för en första liten klättring på 800 meter. Fortfarande är det tätt med löpare men inget som direkt hindrar och hela tiden publik som jublar.

På väg upp från Les Houches, tätt med löpare och med publik

Första stigen avklarat, bara 9 stora kvar.

Från det första krönet är det utför nästan 1000 höjdmeter ned till Saint-Gervais. Det är ganska brant men mestadels en bra stig över ängar i början och sen in i skogen. Till en början tar jag det försiktigt men hittar sen rätt steg och hållning så jag vågar släppa loss, passerar massor av folk på vägen ned. Redan här nere kommer en känsla av att det här kommer gå bra, jag tror att kroppen håller. Jag har tagit det lugnt hela vägen de 21 km det är hit, känner ingen trötthet och framförallt känner inget i fötter, knän eller lår trots den långa utförslöpan, jag ligger redan 40 minuter före mitt försiktiga tidsschema.

Det blev lite smått att äta här nere och sen började en långdragen sakta stigning i 14 km. Nu skymmer det snabbt och pannlampan åker på ungefär 20.30 för i skogen blir det snabbt mörkt och det finns gott om rötter. Trots mörkret är det fortsatt publik överallt, i alla byar, vid alla hus och alla vägar vi korsar. På många ställen sitter man ute med eldar och lyktor, äter och dricker och peppar alla löpare. Till slut är det i varje fall dags att lämna civilisationen vid Notre Dame de la Gorge, en campingplats där vägen slutar och stigen fortsätter brant upp mot det första höga passet, Col de Bonhomme. Kommer upp till passet exakt vid midnatt, har nu varit ute 7,5 timma och avverkat 43 km, ganska precis en fjärdedel av sträckan.

Det känns lite tråkigt att passera här på natten och inte kunna se landskapet, men det kompenseras av "ormen" med ljus. När vi kommit över trädgränsen och man vänder sig om ser man en ändlös ringlande orm av pannlampsljus på väg upp bakom. Ju högre man kommer ju längre bak ser man ormen. Vi passerar Bonhomme och det bär utför igen, men det är ett par kilometer här uppe som är lite mer tekniskt bökiga att springa. Längre ned går det lättre igen med "renare"stig. Kommer ned till Les Chapieux och den första stora matkontrollen. Har tänkt stanna till lite längre men det blir ändå ett kort matstopp.

Trots att vi bara är 15 svenskar som startat har jag på vägen hit redan stött på 3 av de andra som hastigast och nu kommer det flera. Först stöter jag ihop med Björn Norberg som visar sig bo i Kvicksund !!! världen är allt bra liten. Knappt har vi hunnit börja prata så dyker Sandra och Mats också upp. Hinner prata lite med alla tre men vi tappar sen bort varandra i mörker och trängsel. Fortsätter själv ut i mörkret på en lång stigning mot nästa pass, Col de la Seigne, men nu närmar sig gryningen och en ny dag så den fortsätter jag på i nästa inlägg på bloggen.

I did it !!

UTMB Finisher i dag !!

40 timmar och 48 minuter tog det ta sig runt 168 km med 9600 höjdmeter. Efter 3 år med busväder hade vi i år turen med kanon väder.

Är hur nöjd som helst. Det kommer mera på bloggen de närmaste dagarna.

Efter halva loppet när vi passerat Courmayur