Bislett - ännu ett dygn under jorden

Nu kommer det lite mera om vad som egentligen hände där nere under jorden på Bislett den här gången. När SJ till slut med hjälp av NSB lyckats leverera oss till Oslo på fredagseftermiddagen var det bara att checka in, äta middag och sen ta en promenad upp till Bislett för att muta in ett bord till våra "matlådor". Banan låg och väntade på oss, bara att försöka sova några timmar först...

Gick hyfsat bra att sova, utom kl 01 på natten när man plötsligt började bila upp gatan precis nedanför mitt hotellfönster!! Vad i h..te, vem har kommit på att man skall bila upp gatan kl 01 på natten? Antagligen någon som tyckte det var smart att göra det efter att trikken slutat gå. Det kanske t.o.m. var planerat för på hyllan vid sängen låg det hörselproppar, brukar inte precis göra det på hotelrum. Propparna var riktigt effektiva, jag somnade igen medan dom fortsatte bila.

I år fick vi extra tidig frukost på hotellet så vi kunde komma upp till Bislett i god tid och förbereda oss inför starten. Plocka fram mat, byta om, smörja fötterna, dela ut BRR reklam och snacka med dom andra. Allt var klart för start kl 10.

I början rullade det på riktigt bra enligt planen, jag höll nästan precis ett 6.00 min/km tempo stadigt i 15 varv, gick 1 varv och åt, sprang 15 varv till i 6 min fart, osv. Funkade hur bra som helst i 3 timmar ungefär, inga problem med vristen, kändes lite vagt men inget ont. Efter 3 timmar och 3 mil började det kännas mera i vågor och lite värre varje gång det kom tillbaka. Värst var det när jag gick eller nyss hade gått. Bestämde mig efter 5 h att det var lika bra att kliva av för den här gången, innan det blev ännu värre och rehabiliteringen blir ännu längre, jag har ju träningen till UTMB att tänka på. Gick ett par varv för att mjuka upp benen och komma upp i 5 mil sen blev det en lång bastu istället.

Efter bastun skulle jag ut och äta en bit riktig mat, på vägen ut träffade jag Rune Larsson som var på plats under delar av loppet.  Efter att ha beskrivit problemet fick jag en direkt snabbdiagnos. Problemet kallas "Westfield Ankle", i varje fall i Australien, efter att nästan alla fått detta under Sydney-Melbourne loppen på 80-talet. Loppen var sponsrade av Westfield därav namnet. Lär vara att vanligt ultralöparproblem, men mera om det återkommer jag till en annan gång.

Tillbaka på Bislett efter maten fick jag istället förstärka supporten till Per och Robert, faktiskt ganska intressant och lärorikt att vara vid sidan av också och se hur alla beter sig under natten. Några, mycket få, nöter på i stort sett non-stopp i relativt högt tempo. Ytterligare några håller ett mycket lägre tempo, men gör det också non-stop. Detta till synes låga med stadiga tempo räckte för många ända fram till allt mellan 16-20 mil. Vissa satsade hårt och klev sen av när det inte gick, någon kom in på banan igen en stund och körde en bit till, men jag tror alla som klev av och kom tillbaka kom betydligt kortare än lågfartsnötarna.

Oavsett vilken strategi man hade för sitt lopp så var det väldigt många som hade riktigt djupa dippar. En del fysiska dippar där dom knappt kunde stappla framåt, men efter ett tag var dom igång ch sprang igen.     Andra mer psykiska dippar när motivationen försvann. Det märktes att det var mycket svårare att komma igen psykiskt än fysiskt, för att lyckas där behövdes det hjälp utifrån.  Jag hörde inte hela diskussionen men jag tror t.ex. att Frida som avslutade med att slå svenskt rekord i sin 24h premiär efter ett suveränt lopp plötsligt höll på att kliva av med en 5-6 timmar kvar. Många var inblandade i "diskussionen", bl.a. Rune, och plötsligt var hon uppe på banan igen och det gick ju bra som sagt.

I VLK var det Per som lyckades bäst, genomförde sitt lopp nästan exakt som han planerat, med 10 mil på 12 timmar och till slut drygt 100 miles, det blev 16,4 mil. Det var inga jättedjupa svackor för Per, det flöt på bra mest hela tiden, men även han behövde "sparkas" igång efter 5 min power nap som läste lite magproblem.

Inte speciellt trött efter 9 timmar inte, det är ju 15 kvar.

Som alltid ett perfekt arrangemang, tack till Geir och alla som hjälpte till runt loppet. Vi får se om det blir ett nytt försök någon gång för min del, det är trots allt bergen som lockar mer, men man skall aldrig säga aldrig.