torsdag 9 augusti 2012

Trail Ticino - fortsättningen

Från vår första passage över 2500 meters nivån kom en 3 km lång sträcka med fin högalpin löpning, det gick svagt utför, det var visserligen stenigt även här men inte värre än att man kunde springa på så länge man hade full fokus på var fötterna skulle ned. Vi var nu 3 man som kommit ihop och tillsammans kunde vi hålla ett bra tempo så länge den fina sträckan varade. Det fina var dock inte långvarigt, snart var det dags att lämna vandringsleden, banan vek av brant uppåt på ett stenig 200 meter hög bergssida med en knappt märkbar "stig".

Efter stigningen var vi åter uppe på 2525 möh och en häftig vy öppnade sig. Nedanför, på en bergshylla, låg den lilla sjön som varit loppets hemsidesbild under hela året. Inte lika fint väder nu som på hemsidan, men det var en häftig vy som krävde ett kort stopp, det gick inte att springa och titta på vyer samtidigt här. Vi skulle direkt runt sjön på höger sida, upp på kammen på utsidan och sen drygt 500 m rakt ned i dalen bakom. Bakom bergskammen vid sjön var det så brant så man hade satt upp rep på ett par ställen.

En bit ned i sluttningen fanns en lite större sjö att runda men branten slutade inte förrän nere vid den knappt synbara vägen längst ned i dalen. Nere vid vägen var det dags för nästa matkontroll som också var banans första tidsgräns vid bergshyttan Capanna Cadagno. Totala sträckan dit var 24 km med en tidsgräns satt till 5.30 h. Jag kunde efter lite mat lämna kontrollen efter 4.40 h, en helt OK marginal med 50 min till "repet", var fortfarande bara 18 min efter min tidplan. Kände mig riktigt nöjd med mina tidsuppskattningar så här på första riktiga bergsloppet, jag hade ju bara riktig bergserfarenhet från ett Swiss Alpine och lite träningspass på Åreskutan att utgå ifrån.

Jag stack ut själv från matkontrollen, nu kom en sträcka som var en riktig "vilosträcka". Det var långsluttande upp genom dalgången, till en början utmed en grusväg och sen på en normal vandringsled inte allt för stenig. För mycket stigning för att kunna springa mer än korta bitar, men när det gick att gå effektivt och även hinna se sig om och äta lite ur ryggan samtidigt som man gick så kändes det som rena återhämtningen efter många timmars klättrande upp och ned. Kom till slut upp i Passo delle Colombe på 2381 möh där det låg en liten fin sjö med sandstrand. Någon direkt badtemperatur var det nog däremot inte på vattnet. Jag ligger nu 23 min efter min tidplan.

Vilosträckan var slut och utmaningarna tog vid igen. Hade sett fram emot en fin utförslöpning på drygt 5 km i dalgången ned till byn Acqucalda. Det såg bra ut på kartan, utsikten här uppe såg lovande ut med en grön dalgång, de första metrarna på stigen ser ju också fina ut. Men det var just bara de första metrarna, sen försvann stigen ned i branta sluttningar och under långa sträckor var stigen urspolad till en djup och smal canyon. Ibland så djup så det gick över höfterna och så smal så man var tvungen att vrida sig lite snett, och då man är ju inte precis bred om höfterna ;-)

Det blev en kämpig halvmil ned till byn i dalen, dessutom lyckades jag tappa bort spåret mot slutet och fick springa en kilometer extra ungefär. Nere vid Acqucalda var det matstopp igen, det fick bli lite längre denna gång med mera ätande och lite refill av vatten i ryggan. Lagom när jag kom hit började regnstänken som vi haft hela dagen övergå i mer ihållande regn men fortfarande inte värre än att det var en skön löptemperatur. Lämnade stoppet på tiden 6.43 h, marginalen till repet var nu 1.17 och jag låg bara 35 min efter min tidplan, fortfarande helt OK och allt kändes bra nu efter 34 km och sammanlagt 2600 höjdmeter.

Nu började däremot utmaningarna eskaleras. Visserligen var det 2 km nästan plan väglöpning ut från byn, men sen var det dags att klättra på skrå uppför en bergssida, 700 meter uppför de kommande 5 kilometrarna. Det som i början möjligen kan kallas för stig övergick snart i mer svårforcerat underlag, eller ser ni stigen/leden på bilden? Inte nog med det, molnen svepte in bergssluttningen i dimma, regnet ökade, alla stenar blev hala och åskan närmade sig.

Vi skulle upp i ett nytt bergspass, men eftersom det gick på skrå uppför och vi passerade några bergsryggar på vägen blev det fenomenet att man trodde att man var framme flera gånger bara för att mötas av en fortsatt stigning och terrängen blev inte mera lättforcerad heller. På den här 5 km långa skråsluttningen tappade jag en dryg halvtimma jämfört med den tid jag bedömt.

Lagom uppe i passat dundrade åskan in och himlen öppnade sig...


1 kommentar:

  1. Vilka vackra vyer så otroligt vackert kan tänka mig att du fick en riktig vacker tur ; )
    M.V.H. Lars-Ove

    SvaraRadera