Vertex, klart.. för den här gången

Vilken grymt härlig tävling. En riktigt tuff bana i en helt underbar miljö både under och efter loppet. Att sen solen sken, det var lagom varmt och bara en lätt svalkande vind på fjällen var en extra bonus.

För att ta det från början så höll faktiskt SJ tiden på tåget upp så jag fick en hel dag i Vålådalen på fredagen, tog det lugnt, gick en kort tur och träffade andra som också kom upp tidigt med tåget. På kvällen blev det pastamiddag och dags att fixa ordning på lilla packningen.

Det blir lördag morgon mobilen larmar 6.15, går iväg till frukosten. Det är en absolut kristallklar morgon, inte ett moln runt horisonten, vindstilla, ca 10 grader och så tyst det bara kan vara i fjällen. Det ser ut att bli en underbar dag. Klockan 8 går bussen till starten vid Edsåsdalen.

Vi samlas till start på en äng nedanför byn, har egentligen ingen aning om vilken tid jag tror på men ställer mig i bakkant på förta startgruppen (4-5 h). Dom brukar vinna på ca 4 h så jag satsar på 5 eller uppåt 5.30. Vi är totalt nästan 300 som skall ut på fjället så när starten går är det ganska hög fart den första kilometern på en liten skogsväg för att inte hamna i kön. Efter en dryg kilometer börjar stigningen 600 höjdmeter upp på Välliste, den följer en smal stenig och lite lerig stig, men det skall visa sig att det är nästan den bästa stigen på banan. En kilometer före toppen rundar man än flagga för att ta sista toppbiten tur och retur, möter täten precis vid flaggan så jag är ca 2 km eller 15 min efter redan nu.

Från Välliste ned mot Ottsjö är det först en härlig svagt sluttande utförslöpa i lagom blöta myrar, men sista biten är det stenigt, lerigt och delvis löpning i en bäckfåra! Framme i Ottsjö efter 15 km är första matkontrollen och sen någon kilometer grusväg, skönt med lite omväxling. I lilla Ottsjö måste man ha gått man ur huse för här är det publik nästan hela vägen, men snart är det in i skogen igen på en kixig stig. Stigen blir snart bättre och bort mot Hållfjällets sommarstängda turiststation är det härligt och lättsprunget med bara en lätt stigning över berghällar, fina stigar och några myrar. Perfekt utsikt mot söder och Ottfjällets nordväg. Det är dit man skall upp, men först skall man ner...

Stigen från Hållfjället ned till Nordbotten är riktigt bökig, rötter, stenar, lera och bitvis riktigt brant. Här fick man nytta av det lilla man har kvar av orienterarsteget. Det var skönt att komma ut på ängen vid Nordbotten till den stora matkontrollen. Här blev det 5 minuter paus för att stoppa i sig allt möjligt, saltat bröd som var suveränt gott, buljong, bars, sportdryck, chips, mm, men pastasalladen kändes lite för mastig så den fick vara.

Men man kunde ju inte stå där och ha det bra för länge, de tuffaste utmaningarna var ju kvar och 16 km fram till målet med Ottfjället däremellan. En kort bit efter Nordbotten började "väggen" då var det bara att börja gå och det rätt uppåt genom skogen som efter ett tag övergick i kallfjäll. Uppe på fjället planade det ut något men det var fortfarande brant och man såg toppen långt uppe... eller det som man trodde var toppen. När man väl kom upp dit var det en liten kort bit utför och sen fortsatte backen till toppen, eller? Det hade ju inte gått så många kilometer så mycket riktigt, det blev repris med ny kort utförsbacke och sen ytterligare en rejäl stigning innan man kom fram till sista matkontrollen vid Ottfjällets vindskydd. De 8 km som avverkats från Nordbotten var nästan enbart gående, var det inte uppför så var det riktigt stenigt, i stort sett ingen stig utan man spang långa stycken bara bland stenen på fjället. En fördel med att man var tvungen att gå var att man kunde njuta lite av utsikten och inte bara stirra var man satte fötterna.

Efter matkontrollen var det bara en liten sista stigning upp till passet mellan Ottfjällets toppar och banans högsta punkt på 1160 möh, sen var det utför i många kilometer men inte gick det så fort för det. Stenigt, blöta myrar. lerigt och såphala spänger. Det var riktigt skönt att komma ut på grusvägen de sista 2 kilometrarna av utförslöpan, sen var det bara en kilometer elljusspår in i det härliga målet i Vålådalen.

Efter loppet var det rena njutningen. Bara ta det lugnt och slappa i solen i timmar, prata med alla andra, få lite massage och inte minst sitta i badtunnan alldeles för länge. Hur ofta sitter man i en bubblande badtunna i strålande sol med utsikt över fjällen och med den där sköna känslan man har i kroppen efter ett långt lopp? Det är klart en del av helheten som lyfter tävlingen till en egen dimension.

Ingen stressar heller hem efter en snabb dusch utan alla är kvar och umgås, är med på prisutdelning med massor av lottade priser, bildspel från dagens lopp och som avslutning på det hela en bankett där man kan stoppa i sig det kroppen behöver efter en tuff dag på fjället.

Resultatet för min del blev 5.49, lite mer än jag gissat men helt OK så här första gången. Å andra sidan är inte resultatet det viktigaste här utan helhetsupplevelsen med hela arrangemanget. Vädret var perfekt i år precis som dom haft förra året, det bidrar naturligtvis till upplevelsen, det kan vara annorlunda. Pratade med någon som var med ett annat år och han beskrev att det den gången var som "Novemberkåsan utan motorcykel", men även sådan förhållanden kan ju ha sin tjusning.

Så ni som missat detta, se till och planera för nästa sommar så ni inte missar Vertex en gång till. Jag kan inte garantera strålande sol igen, men defenitivt en upplevelse.

Nu sitter man här i Vålådalen och väntar på att åka till tåget hem, men solen skiner i dag också och miljön är så härlig den kan vara, varför skall man hem och börja jobba igen i morgon?