Just hemma från att kanonskönt 3-mils pass, som vanligt far tankarna iväg när man är ute på ett långpass så nu tänkte jag fortsätta och berätta hur det kunde bli så här.
När jag var 14 år hittade jag rätt sport, springa gillade jag ju, kartor och resor hade alltid intresserat mig, självklart är då Orientering rätt sport. Jag cyklade iväg till en nybörjarkurs som närmaste orienteringsklubben, Hovsläts IK, hade. Det visade sig att jag både kunde springa och använda en karta så de blev inte mer än en gång på nybörjarkursen. Det blev istället träningar och tävlingar och ett nytt kompisgäng. Efter 1 år bytte vi till Jönköpings OK som hade mycket mer aktiviteter och ett stort gäng grabbar i samma ålder.
Det blev orientering på "heltid" kan man säga, tävling nästan varje helg året om, för på på vintern var det skidorientering, och i veckorna träning. Den tid som blev över mellan skola och orientering var man ändå mest med några från samma gäng.
Roade mig med att bläddra igenom de gamla kartpärmarna (orienterare vet precis vad jag menar, det är där man samlar alla sina tävlingskartor, en nödvändig del av livet för alla orienterare, men en obegriplig hög pärmar som tar plats i förrådet för övriga i familjen som inte varit orienteringsnördar). Bläddringen visade att det under åren 1975-1982 blev 278 orienteringstävlingar och 60 skidorienteringar, nästan 1 tävling i veckan i snitt nonstopp i 8 år, då gick ändå ett halvår bort pga en knäskada och mycket av 15 månader pga lumpen.
Efter lumpen tänkte jag jobba 1 år innan fortsatt pluggande på högskolan, fick jobb på ASEA i Västerås hösten 1981 och tänkte att 1 år där blir väl bra. Jo visst, tack vare orienteringen kom jag redan första veckan i nya stan in i ett nytt kompisgäng, i Västerås OK, och nu 29 år senare sitter man fortfarande här i stan, som det kan bli. Mycket har dock hänt sen dess men det får jag återkomma till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar